Nu har jag halkat över kanten igen, den kanten som jag så duktigt kämpat mig över i tårfyllda ögon & blodig kropp. Att det alltid ska vara så jävla svårt förstår jag inte, att det ska vara så himla svårt att få leva ett lyckligt jävla liv. Varför? Kan någon snäll människa förklara det för mig?



Att alltid tvingas till att känna sig liten & svag. Det är vad min kropp gör, tvingar mig. Tvingar mig att se bra ut, tvinga mig att inte göra saker & ting som får mig att må bra. Istället sjunker jag, lägre & lägre ner på botten, tills jag tillslut ligger där, & inte kan andas. Nerslagen & mosad. Ibland vet jag verkligen inte vart jag ska ta vägen.